Högtidstal Nationaldagen 2011

av Karin Söderqvist-Lindoff

Den första berättelsen börjar i Tyskland .

I augusti 2005 flyttade hela famljen till Tyskland. SEB skickade ned mig som Disktriktschef för 15 kontor i området omkring Duesseldorf i Nordrhein Westfalen. Nordrhein Westfalen är som namnet säger den tyska delstaten som ligger runt den norra halvan av floden Rhen – Nordrhein - och längst till väster i Tyskland - Westfalen. Vi bodde i den gamla sidenstaden Krefeld, ca 2 mil från Duesseldorf. Barnen gick i tyska skolor, vi bodde ett tyskt villa område och levde ett nästan tyskt liv med tyska grannar och vänner.

I Nordrhein Westfalen bor 18 miljoner människor på en yta av ca 34 000 kvadratkm. Det är 530 inv/kv km. Bara i själva Ruhrområdet bor det 10 miljoner. Det kan man jämföra med Liden socken med 1,57 invånare per kvadrat km enl statistik från 2000 (och lär inte ha ändrat så mycket). Infrastrukturen i Nordrhein Westfalen är enorm. Man åker mellan stora städer som Duesseldorff, Essen, Köln, Mönchengladdbach, Dortmund, Gelsenkirchen och Duisburg. Infrastrukturen är imponerande. Vägnätet i Ruhr är ett av det tätaste i Europa och varenda stad har en tågstation som är betydligt större än Centralen i Stockholm.

I det här området är det alltid under alla tider på dygnet fullt med trafik. Man måste alltid planera in en resa med stora marginaler då det när som helst kan bli stopp, stau, och har man otur blir man stående i flera timmar i milslånga köer. Ni kan föreställa er kontrasten när vi några dagar före jul åker från värsta julruschen på Kölns flygplats. Vår minsting har dessutom lyckats trycka på stora larmknappen så flygplatsen var full med skrikande vakter och brandmän. Vårt flyg blir sent och vi missar alla anknytningar vidare från Stockholm. Det enda sättet att ta sig norrut var med nattåget via Ånge. Klockan 3 på natten kliver familjen av tåget på stationen i Ånge. Det luktar timmer på stationen och vi är garanterat helt ensamma på perrongen och för övrigt i hela området. Vi blir hämtade och under bilresan i vinter-månskenet till Dacke möter vi inte en enda bil. En tysk kan överhuvudtaget inte föreställa sig detta och anser detta vara en avundsvärd lyx.

Den andra berättelsen är också en jämförelse med Tyskland.

I ett så tätbefolkat land som Tyskland är det av förklarliga skäl många regler och förhållningssätt att hålla sig till. Rent kulturellt är man ganska strikt med att man verkligen håller reglerna också. Är det röd gubbe på övergångsstället - då går man inte över och gör man det som vi svenskar slarvar med - då blir man raskt tillrättavisad. Det är mycket turordningssystem och processer. T.ex när man handlar packas det på ett ställe, och betalas på ett annat, frågas på ett tredje körs genom kassan på ett fjärde och det är inte att tänka på att försöka göra två saker på ett ställe, som att ställa en fråga i kassan.

Att deklarera är helt omöjligt. Varje deklaration tog tre år att färdigställa. Ett tag gjorde jag inte annat än stod på vinden i någon gammal flyttkartong och rotade efter något kvitto på något konstigt som jag aldrig kunde föreställa mig att skattemyndigheten skulle vara intresserad, typ mina föräldrars sophämtningsräkningar som behövdes för att styrka att det stod ett hus i Sunnås.

Andra spännande saker var exempelvis att man inte får utföra trädgårdsarbete på söndagar. Man får överhuvudtaget inte göra något bullrigt på söndagar och alla butiker var stängda. På söndagar har man utflykt med familjen och tar det lugnt. I och för sig trevligt men passar mindre när man är två heltidsarbetande med familj för det är ju på lördag och söndag allt annat skall göras. Inte heller kan man tvätta bilen hur som helst, absolut inte på söndagar för det är arbete - och absolut inte hemma på tomten. Bilschampoo innehåller tensider – och i Tyskland får man inte skölja av det hur som helst. Det får inte hamna marken. Därför får man inte ens med vatten skölja av bilen. Ibland när bilarna var mycket dammiga vattnade vi buskarna intill parkeringen omsorgsfullt men med dåligt sikte så att säga.

Var enda träd är numrerat med en liten metall platta och bokfört i något förvaltningsregister. Det var inte direkt så att man kunde dra på sig arbetsstället och gå ut och snygga till lite på tomten. Utan det krävde en större fylla-i-blanketter-excercis och sedan tröskande genom tysk byråkrati innan man kunde kapa en kvist. Tysken är van vid det och det behövs struktur och regler för att ett så stort tätbefolkat land skall fungera. De kan knappt förstå att det som möjligt när vi berättade om hur vi en söndag förmiddag bara går ut på gården i Dacke och röjer av med gräsröjaren. Eller att vi tar fyrhjulingen upp på Ysteråsen och hugger en julgran. De häpnar över att när vi behöver en grävare ringer vi efter en och den står på gården innan man hinner blinka. Eller på den tiden bygdens elektriker Evald levde och man bara behövde ställa med kaffe och dopp för att få något fixat.

Jag brukar dessutom på försommaren tvätta mina trasmattor med såpa i Indalsälven och för en tysk som inte ens får tvätta bilen är det mest exotiska de kan tänka sig. Fast just matt-tvätten är exotiskt för de flesta även för många Sverige.

Det tredje berättelsen - Tyska karnevaler och midsommar i Liden

I Tyskland gillar man verkligen att fira och det gör man ordentligt med pompa och ståt.

I Köln och Duesseldorf är det allra största karnevalen, tiden för det kallas den sk. femte årstiden. Börjar varje år 11.11 kl:11.11. Därefter pågår en massa aktviteter fram till Rosenmontag (i febr) då allt kulminerar med stora Karnevalståg. Det är miljoner människor ute och alla är utstyrda i peruker i olika färger och clownliknande kläder. Varje en liten ort väljer karnevalsprins och prinsessa, och att bli det anses vara en mycket stor merit. Hela spektaklet direktsänds i TV och barnen drar hem kassar med godis som kastas ut från karnevalstågen. Själv fick jag en karamell rakt i ögat, så jag hade en präktig blåtira flera veckor efteråt.

Men, det var med stor avund som våra tyska bekanta lyssnade när vi berättade om midsommardagen i Lidens gamla kyrka. De hade betalat mycket pengar för att få uppleva det. Hela inramningen med gammelkyrkan på midsommar är för de flesta unik; från spelmännens intåg, ”Den blomster tid nu kommer” ackompanjerad av lite tramporienterad orgel, en behaglig längd på predikan, ibland lite trevliga avbrott som när vår minste son ringde i klockstapeln mitt under gamla testamentesläsningen. Och till sist, att få sitta under björken utanför kyrkan och dricka kaffe med världens godaste kaffebröd. Kanske inte så märkvärdigt i den här bygden, men för de flesta andra helt unikt.

Den fjärde berättelsen ägnar jag åt den personliga karaktären

Den personliga karaktären som man får med sig när man växer upp i en sådan här bygd har varit bra att ha med sig genom åren.

Jag växte upp på 60 talet i sockenstugan, byns medelpunkt med utsikt över allt som var viktigt. Från balkongen såg vi ut över Konsum och kiosken, åt andra håller macken, Ica (Pettersons) och banken. Mittemot låg platån och kyrkan. Som barn kunde vi studera bröllop, begravningar och intressanta incidenter när någon överförfriskad person hade parkerat sig på de gröna bänkarna framför kyrkan. Vi hade 60-tals gardiner med en kappa nedtill där vi kunde stå och kika ut utan att någon såg det.. Att växa upp i Liden var mycket idylliskt och mina kollegor i finansbranschen brukar med stora förundrade ögon lyssna på mina berättelser. Hur många tror ni i finansbranschen har gått i söndagskola, suttit på soptippen och prickat storråttor med luftgevär, lekt ”sparka burken” med byns alla ungar på en vägförvaltning, haft obligatoriskt bastubad på skolan, frekventerat skördeaktioner och syjuntor (det sista är jag inte så säker på exakt vad man gjorde, men det bjöds alltid på fika).

Som chef för en stor organisation blir man med jämna mellanrum skickad på ledarutvecklingsprogram. Det brukar alltid vara något avsnitt med en psykolog, som om jag schabloniserar går ut på att hitta livskriser för att förstå hur man själv agerar som ledare och fattar beslut.

Även om jag tänker så att det knakar så det enda jag kan komma på, som var lite krisigt, var när man skulle vaccineras och blev inkallad i bokstavsordning i det lilla rummet bredvid gymnastiksalen.

Det är en unik grundtrygghet man får med sig när man växer upp i en byggd som Liden, så är det än idag. Man blir orädd och rakt på sak – en bra egenskaper i min bransch.

Jag tycker att en berättelse i min far Sven Söderqvist’s Lidenhistorier beskriver bygdens karaktär bra. Det är historien om lillkillen som satt ute på gårdsplanen och käkade gröt och mjölk. Han hette Erik Götrik. Medan han satt där så kom en orm ringlande fram till grötfatet och ville ta mjölken. Då knackade den lille pojken ormen huvudet med skeden och sade ”Du kan väl ta gröten också din faan”. Orädd och rakt på sak.

Många av mina kollegor frågar mig hur jag stod ut med att jobba i Tyskland, och i en bank som hade några tuffa år. SEB hade en svår situation i Tyskland med röda siffror och utflöde av kunder. Resultatet tog ca 1 år att fixa på mina kontor med lite vanlig omstrukturering av affären. Utmaningen var krocken mellan svensk och tysk affärskultur, med tyska chefer och tyska underhuggare och knivskarpa konkurrenter. Då brukar jag svara att jag knackade dem alla i huvudet med skeden.

I 4 berättelser ni nu hört mig reflektera lite omkring det unika kulturarv och traditioner som finns i bygden. Det kan sammanfattas till:

Tillgång till natur – med en värld som fungerar utan att man måste trängas.

En bygd av frihet och enkelhet – och hjälpsamhet.

Unika traditioner som fortfarande är levande – lite okända och för många utanför bygden borttappade.

och

Tryggheten man får växande upp här – en sked att knacka med.

Det finns flera som jobbar med att bevara, utveckla och sprida bygdens unika kulturarv. Bland andra är en- Lidens hembygdsförening.

Så denna nationaldag tycker jag att vi skall ägna till Lidens Hembygdsförening, som jobbar för att bevara bygdens unika kulturarv.